Nu har jag kommit hem från psykologen .   Pratade problem idag och relationer och mående och om hur de känns osv..
Vi samtalade lite om livet.
Och om friend frieri på datorn..
Och hur de gick efter och även den som fanns till.
Tex..  När de var som svårast..
Om att gå vidare från händelser,  samtidigt känns de som man fortfarande vaknar upp dagens efter man kom hem.
Samma tankar i huvudet.
Fem sex år har gått nu och jag blandar tanken att försöka gå vidare med hinder,  hinderna som är vardagen..  Som tex gör att jag slutar ta kontakt med andra,  som gör att jag plågar mig med minnet.  Och samtidigt stampade jag rätt hårt.
Detta att säga de själv och inte kommer ifrån tredje hands partner..
Samtidigt känner det så fånigt att stampade på samma ställe konstant i tanke och händelser som man inte kommer vidare ifrån..  Och ständigt bli påmind gör sitt med.
Jag tänker mig att efter fem sex år får de räcka..  Verkligen räcka..  Men de är svårt..  Så mycket som är svårt,  hur behandlas man runt omkring osv..  Man ska inte belasta sig med andras kommentarer men de är svårt..  De är som man skulle haft tatuering i ansiktet och bli dömd för de.  
Min familj rasade..  Och förhållanden går upp och ner upp och ner..

Till tjejsnack...
  Pratade om att ha en relation,  lära känna någon som man sedan kanske tom kan ha ett förhållande med..
Men då samtidigt kommer jag in på allt som varit,  och hade hellre varit med en vän eller lämnad själv,  med vännen är man bekväm antagligen..  Så att gå vidare..  Samtidigt är jag då livrädd att såra vissa personer runt omkring..
Nätdejta är inget för mig precis..

Sen kommer man alltid tillbaka så de blir som ett kännetecknas för mig.  En plats..
Händelser
och om detta med att vara som blivit ,  hinder och problematiken i förhållande osv

Vi börja pratade gamla vänrelationer med sorts "misshandel" relation..om jagande och vidare..  

Och om olikas kommentarer och mående samtidigt..   Och onormala relationer där de gärna vill ge en diagnos fast man ska ha en vanlig relation med den andra,  alltså typ behandla som behandling typ.  Att vara en vårdare.   Onormalt ..

 Ink hindren med relationer och diagnosen..
Och vad jag längtar efter för relation att på typ

Vi börja prata om vännen och även familj
.och inte ha relationer som skadar och är skadlig. Men att välja bort någon är liksom inget man vill stå för..  De är så ledsamt..  Och detta med att våga ta bort relationer..  Alltså lämna..  Distans osv..

Och de blev svårt.    osv..  Osv osv..   förra veckan var de att få råd att kanske börja nätdejta osv..  Men inte..

Jag tog upp rätt mycket idag som kör ihop sig så mycket till ångest delen inombords..
Om relationer man missat osv..tänk om man kunnat välja annorlunda,  vad hade de blivit av oss då?


Och hur folk familj ser på en efter sådan händelse i livet.  pratade om Och folk som jobbar med de tar de som en normal sak.. För dom är de inte onormala som de kan vara kulturellt och familjärt och vänner..
Fast här,  här verkar sånt vara som världens normal sak.  ...
Händelser..  Utskämdheten och skam och finns liksom ingen humor med de heller..
Men standard man är inte sin diagnos,  och de är svårt för andra att förstå,  på sättet de ser på en sen. Och pratade och säger oså..  
Kultur och vidare..  Jag försöker hålla tanken istyr med tornedals..

Igår var pappa här..  Var rätt kul..
Jag vaknade med dov känsla i kroppen och känner dagen är först typ..

Låg och funderar på när man ska ta semester..
Börjar snart jobba mera med..
Jag har precis tvättat klart..

Fullt upp.  Kram på er.