Jag sitter och funderar idag,  på de första orden från misshandel egentligen
Och hur de påverkar min vardag idag.
Märkligt nog reagera jag på när två bestick trillade ner i vasken,  lät jätte högt.  Paniken steg,  bara de inte lät förmycket för grannens skull.. Kontrollen och övermakten och utskällningar..  Rökning,  utskällningar om rökning,  ska du inte sluta röka,  de känns till grannen osv..  Alltså kontrollen runt om..
Jag minns fortfarande när katten ställde sig vid min tallrik och jag hade mina bestick i närheten,  den rysningen längs med ryggen.  Och för att behaga så de inte blir mera..
Hur mycket jag egentligen tagit.  
Tills jag står,  och bestiken hamnar i diskhon. Diska städa tvätta.
Listan är lång för att inte leva.
Listan som svider till lite extra.
Kontrollen över personer och levande.
Att jag en dag mötte en person,,  jag som då blivit så pass, var med mig till sjukhuset.
Där stannade han.
På den vägen har jag blivit mer och mer självständig.  Och på så sätt träffat flera personer runt omkring.  Och även i tystheten mött sådana som toobe.
Ett ord jag trivs att säga ibland.

Tills den dagen en till mig sa att jag;
Den dumma kommentarer om att jag skulle byta kompisar osv..  tillbaka till ruta ett.

Hemma inte ett ord till någon.
Och för en gångs skull första orden som dock inte någon förstår.  
Jag hör ibland de blir liv runt omkring mig.
Allt dramatiskt,  och jag bara känner för att gå ifrån.  Även för mig är de extremt jobbigt.

Jag funderade lite.   Där har vi bara reaktioner från kroppen.  Reaktioner från mycket..

Idag,  idag så funderar jag på sådan misshandel man blir nästan dum om,  som man inte kan få nån kontroll och bli ägd av andra partner.  
Partner som även inte är din vän. Partner som du möter ute eller nått som obekant.
Som kallat dig det ena efter det andra i kontroll..  Nått som du ledsnat på.
De kan vara allt ifrån höra ho* a till förnedringen.
Att höra kissar ner sig,  är inte bara skrämmande de är kontroll..
Och jag hör ekot av de små små sakerna var dag i hur jag reagerar i nästa situation.  

Som detta med vara tyst.
Stör inte grannen,  var tyst.
När jag flyttade hit,  allt ska  ju var tyst efter tio.  här inne kan de vara tyst från mig hela tiden.   Och de är nått som har släppt.  Nått inombords efter lång tid som har släppt.  
Jag sitter och funderar vidare på vänner,  vänner jag förlorade på vägen.  Familjen som vägrar förstå vissa saker som förnedringen som utskämdheten och framför allt tystheten.
De kan vara så svårt att förklara.
Jag hamnade i dvala.
Dvalan för mig själv..

Detta stå upp för sig själv,  hur ofta har inte vännerna funnits där i olika kommentarer om att ibland är de inte mitt fel osv. Ibland så när jag blivit osäker så har de funnits vid sidan om.
Jag har haft ont i huvudet av de där.  
Samtidigt kan nån stå och säga det ibland ändå..

Jag funderade på de när jag faktiskt punkter kan bli långa.   Och jag får ännu en gång slitas i tystheten ett tag till..
Jag funderade för dagen..

Skillnaden till att prata..
Jag stammar så fort de ens kommer på tal. Jag skakar igenom dagens som kommer.
Och hälsan efter det med.
De börjar enkelt men kontrollen att inte ha levande runt sig.  Var fanns den.

Sen kommer vaksamhet,  vaksamhet att familjen inte får problem av de.  Att barnen har de bra,  att de kan vara ute utan att skadas eller nått annat.  Att barnen klarar sig i skolan och med vänner.  Som inte gör nått.
Att de inte blir förnedrade och förtalade
Att de har sina rum och får sova gott om natten.
Att vänner inte utsätts och så.
Att de ringer på dörren.
Jo vem vet vem som egentligen tar kontakt bakom dörren.  Ovännen eller annat

De som de leder till vet vi alla ibland.  Dålig och psykisk ohälsa.
Komplex och varför ska man var dag stå upp och förklara..

Frågan jag fick en gång,  var du inte rädd.
Vad kände du första gången?
Jag ville de skulle bort,  jag själv stod där.

J a g var rädd av förnedringen och jag har väldigt svårt för de ännu.   Jag brukar inte öppna mig alls.  Bästa är att faktiskt låta de vara.  Och standarden gå framåt och inte bry sig om det dåliga.

Jag funderade idag..  
Nånstans öppna jag mina dikter idag och papper.  Och tänker på hur jag har förvandlas till att vara lugn...
Men med påslaget av ångest och oro.  
Och ptsd så kan nu listan göras lång hur mycket hjärnan även klarar..  
Och min fundering idag går hemmåt,  för visst är jah påväg hemåt igen..  Kanske lite tröttare än vanligt..  Men påbörjat steg framåt samtidigt..  Kanske den där rädda tjejen försvinner,och stegrar fram igen.  Kanske du ser mig som blyg i vissa lägen men...  Kanske du ser mig i källaren springande för att öppna dörren..  Onormalt reaktion..  Kanske du ser mig försynt",  och att jag inte sitter ordentligt längre...  Kanske du ser när jag går på stan,  när jag nästan gråter i ansiktet,  den dagen har varit för mycket för kroppen och reaktioner..  Och tycker jag är olustig som inte tittar på dig i ögonen eller tittat åt ett annat håll vissa dagar..  Eller hoppar till av minsta ljud.    Med tankarna på annat håll..
Och att jag inte längre är ute på krogen..
Och kanske kanske i det förnekas och kallas de ena och andra och kallas sjuk,  sjuk i förnedrad kommentar och kontroll..  .  


Min kväll ikväll blir att förstå,  försöka
Bli hel lugn och du vet ord kan såra..  mer än du anar,  och de behöver inte alltid vara den man lever med.

De behöver inte alltid vara de runt omkring.  De kan även vara de.  
Ha en fin kväll..

Så tack vännen och toobe.