Gick till prima primo eller vad pizzerian heter här uppe.. Ångest nivå var skyhög,  samt att jag skaka innan så jag var tvungen att äta..  Nu har jag ätit,  var gott.  Kom iväg. Och när halva tiden gått ville jag gå ut.   Men de var trevliga som jobbade där.   Kram nått som jag inte gjort själv på sex år.  Nu har jag i alla fall ätit och kommit hem.. :) kram

Året var 2010,  jag satt i en fåtölj vid polisstationen och soc stationen..  Över var de ett   ett redigt gapande,  jag minns inte längre vad skriket var om rakt över .  Jag satt och tillsist och tummade med tummarna...
  Samtidigt rusar en polis ut i väntrummet och höjde tonen i ett nej.   Åren har gått och jag glömmer hela tiden,  vad som skreks om..
Idag är kroppen förstörd i skakningar osv..  Precis bytt kläder,  i den rentvättade tvätten,  önskar mig ibland hem.  Även det må vara jobbigt,  med allt annat som skakningar Darrningar och minnet..   Att inget längre finns kvar när de gäller kroppen.  .  Jag tänker vidare på den vik,  där allt var där jag levade och lovade.   Jag vill åka hem ett tag,..
Var hos en vän och spelade Nintendo igår.  .  Var bra..

Skulle neråt stan och hämta apedosen,  men de var nått fel på leverans så blir nån annan dag..

Jag sprang inom mamma med en kopp te just nu,  de själva skulle gå stan en stund..

Efter min hemska morgon med skakningar,  är jag inte allert för dagen..
Och ingen ordning på vad de beror på..

Tvätta igår..  Rätt så bra,
Och om några veckor åker kanske jag till mormor..  Ska bli kul att hälsa på..
Miljö ombyte..

Jag vet inte riktigt vad att skriva idag.

Fundera över ord ihelgen..  På nått sätt dyker de bara upp..
Helt otroligt..

Krongard,
Nork
Phobias
Phoob.
Fophas
Fphredik osv
Fabian phabian
Nej jag kommer inte på det just nu..

Nån stans..  Fundera jag på flytta med..
Står i bostadskö..

Kommer få en herre som kommer jobba med mig med..  Tio år i yrke och jag brukar känna sånt tvång över saker och ting med..  Det otäckaste jag vet..

Pratade med läkare med, om att avsluta behandling,  som hon först sa var frivilligt.
Men som hon inte kan avsluta.
I senare tillfälle..

Nja..  Jag bara är idag..
Kram

Nu har jag kommit hem från psykologen .   Pratade problem idag och relationer och mående och om hur de känns osv..
Vi samtalade lite om livet.
Och om friend frieri på datorn..
Och hur de gick efter och även den som fanns till.
Tex..  När de var som svårast..
Om att gå vidare från händelser,  samtidigt känns de som man fortfarande vaknar upp dagens efter man kom hem.
Samma tankar i huvudet.
Fem sex år har gått nu och jag blandar tanken att försöka gå vidare med hinder,  hinderna som är vardagen..  Som tex gör att jag slutar ta kontakt med andra,  som gör att jag plågar mig med minnet.  Och samtidigt stampade jag rätt hårt.
Detta att säga de själv och inte kommer ifrån tredje hands partner..
Samtidigt känner det så fånigt att stampade på samma ställe konstant i tanke och händelser som man inte kommer vidare ifrån..  Och ständigt bli påmind gör sitt med.
Jag tänker mig att efter fem sex år får de räcka..  Verkligen räcka..  Men de är svårt..  Så mycket som är svårt,  hur behandlas man runt omkring osv..  Man ska inte belasta sig med andras kommentarer men de är svårt..  De är som man skulle haft tatuering i ansiktet och bli dömd för de.  
Min familj rasade..  Och förhållanden går upp och ner upp och ner..

Till tjejsnack...
  Pratade om att ha en relation,  lära känna någon som man sedan kanske tom kan ha ett förhållande med..
Men då samtidigt kommer jag in på allt som varit,  och hade hellre varit med en vän eller lämnad själv,  med vännen är man bekväm antagligen..  Så att gå vidare..  Samtidigt är jag då livrädd att såra vissa personer runt omkring..
Nätdejta är inget för mig precis..

Sen kommer man alltid tillbaka så de blir som ett kännetecknas för mig.  En plats..
Händelser
och om detta med att vara som blivit ,  hinder och problematiken i förhållande osv

Vi börja pratade gamla vänrelationer med sorts "misshandel" relation..om jagande och vidare..  

Och om olikas kommentarer och mående samtidigt..   Och onormala relationer där de gärna vill ge en diagnos fast man ska ha en vanlig relation med den andra,  alltså typ behandla som behandling typ.  Att vara en vårdare.   Onormalt ..

 Ink hindren med relationer och diagnosen..
Och vad jag längtar efter för relation att på typ

Vi börja prata om vännen och även familj
.och inte ha relationer som skadar och är skadlig. Men att välja bort någon är liksom inget man vill stå för..  De är så ledsamt..  Och detta med att våga ta bort relationer..  Alltså lämna..  Distans osv..

Och de blev svårt.    osv..  Osv osv..   förra veckan var de att få råd att kanske börja nätdejta osv..  Men inte..

Jag tog upp rätt mycket idag som kör ihop sig så mycket till ångest delen inombords..
Om relationer man missat osv..tänk om man kunnat välja annorlunda,  vad hade de blivit av oss då?


Och hur folk familj ser på en efter sådan händelse i livet.  pratade om Och folk som jobbar med de tar de som en normal sak.. För dom är de inte onormala som de kan vara kulturellt och familjärt och vänner..
Fast här,  här verkar sånt vara som världens normal sak.  ...
Händelser..  Utskämdheten och skam och finns liksom ingen humor med de heller..
Men standard man är inte sin diagnos,  och de är svårt för andra att förstå,  på sättet de ser på en sen. Och pratade och säger oså..  
Kultur och vidare..  Jag försöker hålla tanken istyr med tornedals..

Igår var pappa här..  Var rätt kul..
Jag vaknade med dov känsla i kroppen och känner dagen är först typ..

Låg och funderar på när man ska ta semester..
Börjar snart jobba mera med..
Jag har precis tvättat klart..

Fullt upp.  Kram på er.

Jag sitter och funderar idag,  på de första orden från misshandel egentligen
Och hur de påverkar min vardag idag.
Märkligt nog reagera jag på när två bestick trillade ner i vasken,  lät jätte högt.  Paniken steg,  bara de inte lät förmycket för grannens skull.. Kontrollen och övermakten och utskällningar..  Rökning,  utskällningar om rökning,  ska du inte sluta röka,  de känns till grannen osv..  Alltså kontrollen runt om..
Jag minns fortfarande när katten ställde sig vid min tallrik och jag hade mina bestick i närheten,  den rysningen längs med ryggen.  Och för att behaga så de inte blir mera..
Hur mycket jag egentligen tagit.  
Tills jag står,  och bestiken hamnar i diskhon. Diska städa tvätta.
Listan är lång för att inte leva.
Listan som svider till lite extra.
Kontrollen över personer och levande.
Att jag en dag mötte en person,,  jag som då blivit så pass, var med mig till sjukhuset.
Där stannade han.
På den vägen har jag blivit mer och mer självständig.  Och på så sätt träffat flera personer runt omkring.  Och även i tystheten mött sådana som toobe.
Ett ord jag trivs att säga ibland.

Tills den dagen en till mig sa att jag;
Den dumma kommentarer om att jag skulle byta kompisar osv..  tillbaka till ruta ett.

Hemma inte ett ord till någon.
Och för en gångs skull första orden som dock inte någon förstår.  
Jag hör ibland de blir liv runt omkring mig.
Allt dramatiskt,  och jag bara känner för att gå ifrån.  Även för mig är de extremt jobbigt.

Jag funderade lite.   Där har vi bara reaktioner från kroppen.  Reaktioner från mycket..

Idag,  idag så funderar jag på sådan misshandel man blir nästan dum om,  som man inte kan få nån kontroll och bli ägd av andra partner.  
Partner som även inte är din vän. Partner som du möter ute eller nått som obekant.
Som kallat dig det ena efter det andra i kontroll..  Nått som du ledsnat på.
De kan vara allt ifrån höra ho* a till förnedringen.
Att höra kissar ner sig,  är inte bara skrämmande de är kontroll..
Och jag hör ekot av de små små sakerna var dag i hur jag reagerar i nästa situation.  

Som detta med vara tyst.
Stör inte grannen,  var tyst.
När jag flyttade hit,  allt ska  ju var tyst efter tio.  här inne kan de vara tyst från mig hela tiden.   Och de är nått som har släppt.  Nått inombords efter lång tid som har släppt.  
Jag sitter och funderar vidare på vänner,  vänner jag förlorade på vägen.  Familjen som vägrar förstå vissa saker som förnedringen som utskämdheten och framför allt tystheten.
De kan vara så svårt att förklara.
Jag hamnade i dvala.
Dvalan för mig själv..

Detta stå upp för sig själv,  hur ofta har inte vännerna funnits där i olika kommentarer om att ibland är de inte mitt fel osv. Ibland så när jag blivit osäker så har de funnits vid sidan om.
Jag har haft ont i huvudet av de där.  
Samtidigt kan nån stå och säga det ibland ändå..

Jag funderade på de när jag faktiskt punkter kan bli långa.   Och jag får ännu en gång slitas i tystheten ett tag till..
Jag funderade för dagen..

Skillnaden till att prata..
Jag stammar så fort de ens kommer på tal. Jag skakar igenom dagens som kommer.
Och hälsan efter det med.
De börjar enkelt men kontrollen att inte ha levande runt sig.  Var fanns den.

Sen kommer vaksamhet,  vaksamhet att familjen inte får problem av de.  Att barnen har de bra,  att de kan vara ute utan att skadas eller nått annat.  Att barnen klarar sig i skolan och med vänner.  Som inte gör nått.
Att de inte blir förnedrade och förtalade
Att de har sina rum och får sova gott om natten.
Att vänner inte utsätts och så.
Att de ringer på dörren.
Jo vem vet vem som egentligen tar kontakt bakom dörren.  Ovännen eller annat

De som de leder till vet vi alla ibland.  Dålig och psykisk ohälsa.
Komplex och varför ska man var dag stå upp och förklara..

Frågan jag fick en gång,  var du inte rädd.
Vad kände du första gången?
Jag ville de skulle bort,  jag själv stod där.

J a g var rädd av förnedringen och jag har väldigt svårt för de ännu.   Jag brukar inte öppna mig alls.  Bästa är att faktiskt låta de vara.  Och standarden gå framåt och inte bry sig om det dåliga.

Jag funderade idag..  
Nånstans öppna jag mina dikter idag och papper.  Och tänker på hur jag har förvandlas till att vara lugn...
Men med påslaget av ångest och oro.  
Och ptsd så kan nu listan göras lång hur mycket hjärnan även klarar..  
Och min fundering idag går hemmåt,  för visst är jah påväg hemåt igen..  Kanske lite tröttare än vanligt..  Men påbörjat steg framåt samtidigt..  Kanske den där rädda tjejen försvinner,och stegrar fram igen.  Kanske du ser mig som blyg i vissa lägen men...  Kanske du ser mig i källaren springande för att öppna dörren..  Onormalt reaktion..  Kanske du ser mig försynt",  och att jag inte sitter ordentligt längre...  Kanske du ser när jag går på stan,  när jag nästan gråter i ansiktet,  den dagen har varit för mycket för kroppen och reaktioner..  Och tycker jag är olustig som inte tittar på dig i ögonen eller tittat åt ett annat håll vissa dagar..  Eller hoppar till av minsta ljud.    Med tankarna på annat håll..
Och att jag inte längre är ute på krogen..
Och kanske kanske i det förnekas och kallas de ena och andra och kallas sjuk,  sjuk i förnedrad kommentar och kontroll..  .  


Min kväll ikväll blir att förstå,  försöka
Bli hel lugn och du vet ord kan såra..  mer än du anar,  och de behöver inte alltid vara den man lever med.

De behöver inte alltid vara de runt omkring.  De kan även vara de.  
Ha en fin kväll..

Så tack vännen och toobe.

ahne klo olkea turhautumista muistini, muistini on kadonnut. eri puolilta elämää. Muuten olen melkein muistuttavat sanat tai kuulo, satunnaisesti. ystäväni ovat lähes poissa kokonaan, en muista miten ne näyttävät edes tiedä. Joskus muistan sanat saavutettu tai saavutetaan puolen nimi ja joskus kurkistaa Facebookissa. . nämä ovat kovia puuttuu sisällä eräänlainen kaipuu ja jonkinlainen vain haluavat saada selville, mitä se on. kaikki traumat ja ovat tehneet niin aivot suojelee itseään ja pois päältä. jotkut päivät ovat niin turhauttavan vaikea. Joskus elämä menee vielä pidemmälle. Joskus ihmettelen, onko omaelämäkerrallinen osa ja myös lyhyen aikavälin muisti pienet asiat joskus. ne eivät ole johtolankoja enemmän kuin muutaman vähäpätöisimpiä sanoja. sanoja, jotka tarkoittavat paljon muutenkin. jossa paras ystävä katosi ja niin edelleen. päivinä on myös sanottava ympäri. Joissakin kertoo faktoja elämääni ja elementit on paikallaan. se on myös totta, että en edes tarkistanut vanhempani, että en ollut elää ajatellut missä he olivat ja kuka ne ovat. vaikeita sanoja joskus. Ihmettelen joskus jopa, joskus täytyy vastata joskus ei, jotka tekevät pahaa. pettymyksiä päivä tuli aamulla. ahne klo olkea, jotka eivät ole siellä. elämä on k

• 
  Google+

Idag så fråga jag om man kunde göra om testerna men eftersom jag har depression måste den bort först,  men ska sättas in i vårdplanering.  
Idag Pratade vi om påhopp,
och minnet.
De självbiografiska minnet och kortidsminnet
Vi lade schema på hur veckorna ska se ut
Även detta att umgås
Och pratade även om detta att ha förhållande och barn och ångest
Stress som många kan känna
Vi kom fram till att mycket runt om

Och sen så handlade jag min mat
Och sparar lite på att redan ha lite hemma
Regn och rusk ute.   Inte så roligt.  
Kram