Min första gång jag träffa en polis vet jag inte hur långt tillbaka de går.
Jag vet att vi flytt när jag var runt tre fyra.
Min mormor var den som först sa till.
Jag har fått veta att när jag låg i vaggan och åkte barnvagn så slog då en till mig sönder rummet på social kontoret pga pengar.  på de sättet kan jag gissa att mor skämdes.
När jag vart tre så stod jag i ett sönderslagen lägenhet med stövlar på mig stampade.
Vi flydde
  Till en kim i Ystad.
Och vidare till morfar.
Sen till kvinnohus i Malmö.
Efter före någonstans fick vi vara i diö behandlingshem,  för faders skull,
Jag fick Senare åsen i huvudet,  bara ordet åsen.
Men skillingaryd hemmet blir efter.
Där blev vi hotade och där kommer insatspolisen in.
Då var jag nog runt fem år gammal.
Mamma flytta till Karlskoga,  och pappa har svårt att förstå vilka val mamma fick.
I alla fall. Vi brukade alltid säga hejdå till pappa,  på morgonen,  men denna dagen skulle vi bara gå ut.
Bilen var gömd bakom dagis,  och vi flyttades till kvinnojouren,
Att leva med orden kidnappning hot barn.  Alltså föras tillbaka,  gjorde även att vi på,  i skolan skulle vara på ett sätt,  att aldrig berätta var vi var och bodde,  att gömma sig inomhus när vistelser runt skolan kom.
Att sen få skyddad identitet,  får en tänka extra mycket runt omkring,  att inte vara med på skolfoto osv.
Vi fick en lägenhet och jag och vi snarare samtidigt fick skyddstelefon installerat i lägenheten,  ifall vi skulle få uppsök.
Vilket vi även fick.
Jag minns att dörren bankades på och det skreks utanför.
Jag blev fast hållen.
Att någon tränger sig på kan ibland bli besvärligt.
Jag växte upp och vännerna fick inte heller veta om detta. Att veta om att man har,
Skyddad identitet, försvinner i tanken när man börjar leva som ett normalt barn.
Byte av kommuner och händelser har präglat livet.  vi fick flytta till fosterfamilj,
I Linköping och i Karlshamn.
När jag kom till Karlshamn fundera man inte ett dugg på skyddade identiteter längre.
Men alltid,  när man hittar familj s adress eller nr på internet då kommer panik tillbaka.

Jag har mött många poliser när även jag mött nått farligt.
Som stått i lugn.
Jag har ändrat livet på många sätt,  och med en liten prägel i livet,  kolla jag även på tvn i helgen,  och ut genom fönstret.
Jag ser dem dag och vecka,  kämpande på sitt sätt,  vem vet vem de träffar eller hjälper.  Kanske de är nästa barn eller familj.
Och allt som jag funderar på,  hur kan man vilja skada dem på sina uppdrag. De brukar stå på sina nyheter.
Så kom händelser i Stockholm,  ser en konstapel hjälpa den gamle över gatan,  jag ser dem springa hit och dit.
Och jag hoppas var dag,  att de blir de som även får komma hem.
När man vet hur världen utvecklas under år efter år,  och tio femton år är lång tid.
Vem vet de vilka de möter ute. Låt oss nu få fred,  och låt freden vara.
Mvh.