Vaklande känsla idag..  Jag vaknade imorse och jag har en Vaklande känsla idag,  de pendlar lite,  igår var de kanske som ett mindre misslyckande att handla min mat..  Kroppens Vaklande känsla är precis som när man får dödsbesked,  att någon nära gått bort.   Jag saknar " min andra pappa " den jag har så nära inombords.   Lappland pappa kanske..  Ibland gäller de att orka och vara lugn..  Ett lugn sprider sig sakta i kroppen väldigt dov känsla.
Jag brukar inte bli arg,  eller frustrerad så.   Brukar inte lägga energi där, men däremot denna känsla inombords av nån sorts besvikelse,  eller ledsamhet för dagen.
Jag funderade på det första gången jag log igen ute på gatan åt en bilist,  de två brukar köra förbi och dessas leende i lugn och ro, gjorde mig leende..  Första gången på länge..  Jag känner inte den där lättnaden när nått gått över,  vissa kan känna av saker,  som till ex stå på scen,  eller föreläsning för en klass när man knappt kan.  Nervositeten sitter i minsta ven. Även på natten..  Minsta ljud får en hoppa till och mardrömmar tar fart. Genom svettig nog på natten.  Att tända lampan en stund och vandra upp. Bestämt att inte sova och vila bredvid någon,  på långt tag.  Helst inte i samma rum heller,  så länge har jag vant mig vid den tanken.
Vissa saker som förr var så,
Kanske för de är så normaliserat att känsla nu,  när man egentligen kan och ska bli inte som arg utan säga ifrån,  bara är puts väck i känslor.   Samtidigt saker de frågat om,  som blev du rädd för den,  eller annat,.  När jag faktiskt varit rädd i hela kroppen och inte förstått.  De är viktigt att tala om, men skam / och detta " hemligt " talar ibland om det nu..  Nu är de över.  Vi talar om nått jag var livrädd för..  Och även detta skam belastning man kan få av andra.   En belastning för mig. En skam,  en rädsla osv.
Besvikenhet och en känsla som är så stor. Jag fungerade inte längre.  Jag tappar språk ibland,  jag skakar ibland,  jag går ut,  men utan leendet och det där aktiva som idrott och springa långt gör med en.
Jag kan titta på nästa,  och tänka gud på de sättet hade jag förr.  Så gjorde jag förr och energin fanns även på jobb. Jag var lycklig och skrattade jämt.   Jag hade de där, mycket att säga och fart i ben..
Jag har den faktorn nu i hela kroppen. Precis som jag bara vill brista ut.  Jag bara vill gråta.  Att jag saknar.  Att den känslan inte går bort.
Jag har den just precis nu. Och vill lägga ord på den just nu..  Att som någon precis gått bort,  de värsta besked man någonsin kan få.
Samtidigt hålls minen till mottot och kanske min natt inte var bra inatt men den var bättre än förrförra.
Kanske solen inte synts till idag men den kanske kommer imorgon.
Lugn finns med,  men jag ryser till i ryggen,  sträcker till mig lite ibland vissa dagar, i rn orytmisk rörelse ,  när jag kollat på nån film och nån går bort,  nått riktigt sorgligt händer.   Jag tittar knappt på tvn längre..  Jag har de när dörrklockan ringer,  o jag hoppar till lite,  tror att nu kommer konstapel eller nått hemskt.  Nått hemskt hända osv.  Min automatiska känsla och tanken i kroppen.  jag blir ibland så rädd att ens vilja öppna dörr,  de kan vara så ibland.  Men nu har jag kommit längre och öppnar och möter min broder s kompis, nån på besök till mig eller vaktmästaren osv..  Snart kommer de vackra men hemska nyår,  med fyrverkerier.  Jo de blir att kämpa på..  Jag må kommit långt nu,  men jag har en dålig dag idag..  Jag får dricka lite te,  vila för dagen och jag känner precis nu.  Trött..  Besvikenheten och även sorg och saknad.  Så är de snart jul.
Först försöker jag hitta de små sakerna med jul som är rätt för mig. Ibland handlar de om kalle anka.  Ibland om julgranens glitter.  Snart jul.   Och jag må ha en dålig dag.  Men jag längtar efter mysig jul,
Imorgon blir de jobb.  Och de kommer gå bra.  Och fint..   :) Kram