Jag saknar min morfar.
För sex år sedan gick han plötsligt bort.
Ibland vet jag inte hur jag ens ska beskriva det man saknar.  Alla skämt och skratt.  Hur svårt livet än var,  fanns de alltid skratt.
Jag stod på begravningen,  och blommorna till begravningsstunden aldrig dök upp.
Jag fick beskedet via ett sms och tog de jättehårt.
Jag kom innanför dörren och bröt ihop.
Jag försökte verkligen hålla ihop allt vad jag kunde i vardagen.
Precis innan morfar gick bort,  gick även låtsas farbror och hans bror bort.
De var även där de dåvarande förhållandet tog slut mellan mig och mitt ex.
Förstörd flytta jag upp.
Och min mamma var helt förstörd.
Min morfar var en som hade hobbyn med Disney och pyssel på sidan om.
Det gick några år,  där även människor tog sitt liv runt om.
Jag dansade med en kille i vardagsrummet hos mamma på en fest.  Och veckan efter fanns han inte längre.  Bara i det tänkte man på om det fanns några tecken,  nått man kunnat göra.
För bara någon månad sedan tog min små kusin och hans far livet med sig. Och vet att de är så tragiskt att ens veta.

Jag har haft vänner som de första åren velat göra samma sak mitt framför ögonen på en.
Det har varit skitjobbigt att handskats med bara för stunden.  Men de klarade igenom sina dystra perioder.  Och lät tiden gå.  Och fick även kontakt till stöd.  Allt man kunde var att bara vara där för stunden.
Jag vet sannerligen inte hur jag hade klarat av det bland mina bästa vänner heller.
Sådan nedbrytning i kroppen vill jag aldrig vara med om igen.
Allt det får mig fundera väldigt mycket.
Om att ta hand om de man älskar men även de där stunderna man aldrig kommer glömma och allt skratt man kommer sakna.

(Dödsfall och självmord är svåra ord och känslor blossar upp. )

När tiden gått ett tag,  ibland tar det tid.  Tiden som ges.  Men de kommer aldrig glömmas för mig. Och minnet bevaras inombords.

Så vad hade jag velat säga till min morfar idag.  Vad hade jag velat göra. ?

Jag hade velat sätta blommor på graven av omtanken fortfarande lever inombords
Jag hade velat sköta om graven med omvårdnad.
Jag hade velat prata med honom och berätta att jag aldrig glömt honom.
Och skratta till tårar.  Kollat på Disney film och så.

Jag fick en tavla han gjort med sin fru.
Den sitter nu på väggen och de andra står på hyllan.  Och aldrig kommer jag glömma honom och hans verk i livet.
Så till något hedligt i mitt liv. Som i barnsben bodde till och från och besökte honom. Jag har fortfarande inte förlåtit det som gick fel med  blomsterbudet som inte kom med blomman.  Men en sak vet jag när jag ser hans bild med mig och honom.  Där hade jag det bäst.  Och det är jag glad för.

Så.  Dagen idag blir om det.
Idag gråter jag inte lika mycket som då.  Idag glädjs jag över att jag fick känna honom medan han levde.

Kram