Asså..  Jag har enormt svårt för mig att gå ut..
Och göra de vanligaste människor kan och gör..
Sopor är en sak.   Vet inte var de kommer till och från.   Men får panik..
Kanske de har och göra med utskämdheten och utskällning jag fått i mina dagar
Eller de som hände vid intill rånet 2008..
Idag sitter jag och funderar på svårighetsgrad.  Ett till tio..  Ett är lågt och tio svårt..  Och eftersom denna gången var som det var blir de en åtta.. Och tiden de gick beräknas med.  
Detta med begränsningar i livet..
Där har jag en liten del i vardagen jag jobbar med.   Att gå utanför dörren..  Steg på utvecklingen har gått från att gå på promenad i fem minuter med någon till tjugo till att faktiskt gå själv nån halvtimme till jobb och mor eller ut med hunden hundarna..
Men gå på stan själv ibland är jobbig.  
Ofta väljer jag andra vägar att gå.
Ibland reagerar kroppen på nästan som den vill bryta ihop när någon mötande kommer..  Och jag försvinner snabbt iväg
Gå i affärer alls..  Jag går inte i stora butiker längre,  lindex är inte på tal om. Och för mycket folk att jag faktiskt rusat ifrån en gång med gråten i halsen med mycket folk i butiken..
Annars jobbar jag igen i butik och de funkar
Så utveckling har börjat små komma
..
Små steg..
Jag har små ptsd dagar
Och jag hoppas att nyår är de dagar de blir lugnt.

Jag klarar inte längre av skrik bråk eller höga oljudet av tex fotsteg eller ringa på dörrklockan.  De är ännu ett steg som blivit så där..

Och inte känner man sig normal..

En polis kunde jag förr se och lyssna och tom prata med eller fråga.   Där har jag fått stora begränsningar..
Vid vårat hus ligger nästan polisstationen..  Så de ink deras arbete går ut där ifrån.
Men även arbetat runt om..
Och mitt i det,  trettio meter ifrån brukar gå bra..  Men när hjärnan varnar för faran så bryter även jag ihop..
Och så många gånger jag gått ifrån och även lämnat de som faktiskt jobbat inom de yrkena.   Jag har min mini familj där med..  Och då brukar minnet spela ett minnesspel minnesluckor osv.  Från barnsben och framåt..  Men istort sett,  öva öva och öva..  
Och vara artig mot alla..
På en dag brukar kroppen vara helt slut..
Och nätterna fyllda med mardröm osv

Sen har vi det skämmigt av allt de är när jag ofrivilligt börjar skaka tio minuter om gången.. Eller kroppen måste gå på toa pga medicin osv.. Att även ångest finns där..  Av att hantera runt om med..  Omkrets och händelser i livet som har varit så påfrestande på sitt plan..

Som detta med bortgifte och onormala situationer och alla som vill säga sin mening om en.  Obekväma situationer och tjafs..

Alkohol..  Vissa människor borde inte dricka,  själv dricker jag inte mycket nästan aldrig.   Nån stans har jag inget behov av det..  Nu när jag har medicin är det definitivt inte iväg eller gå och ta en öl
Speciellt inte vid människor

Så jag har fått diagnoser med
Bara de har jag i verkligheten mycket svårt med.  Men de handlar om mig med..
Kränkningar medföljer..  Och skammen till att vara knäpp tyst följer med..
Där har jag en massa saker som begränsar livet med.  Kärlek acceptera.   Barn?  Osv osv
Men inte bara det..  Skämigheten.   Den tär med..  Osv
Och sen är de tex aldrig yttra medicin ett tag.  Aldrig för vissa människor är de som att de vill ha övertag över människor bara i det.  
Grubblerier hit och dit
Och ont i mage av allt ihop

Jag är lite speciell med..  Med rätt och fel,  tex lagen om kasta cigg ute som kommit.
Eller sortera sopor
Eller stänga av el pga brand risk
Osv osv gud nåde om jag eller andra gör fel
Och det av yrkesskador,  misshandel tex..

Vård..  Går och sköter min vård.  Gör de jag ska och går dit med funderingar

Största funderingen som blivit efter år
Var man hör hemma i världen
Anledning till de är alla människor som kommit in i livet och minnet och även små saker till..

Minnesskador är en stor belastning när man behöver minnas och vill så gärna minnas de små mysiga saker man egentligen ska komma ihåg..  

Såå efter timmar av begränsningar i vardagen är även jag trött
. En spiral trappan

Men tro mig även jag har bra dagar med..
Kram