Ptsd del 3
En människa som drabbats och utvecklats ptsd, går igenom känslor om och om igen och genomlider dem. Och i det läget går det inte att stänga av känslor och tankar.
Ofta kommer minnet tillbaka i reflach.. Drabbade är ofta Lättskrämda och vaksamma, att ständigt vakta i situationer som triggar igång ofrivilligt minnesbilder. Att då undvika situationen vilket de som har ptsd, håller de avspänning ifrån sig. Och på det sättet avgränsar dem sig från världen och begränsningar på livsutrymme tillkommer.
Det kanske ibland kan vara att vara hemma mycket och håller sig där. Och då att en närstående eller familjemedlem hjälper till med det vardagliga, som att sköta handling för personer har svårt för miljön. Eller annat.
Att förbereda sig för dagen kan ta timmar, att tex ingen kommer plötsligt och ringer på dörren osv.
En behandling består ofta av psykolog, och även medicin kan sättas in som hjälp. SSRI preparat men det är oftast om patienten har depression också, vilket ofta blir vanligt.
Detta med hjärnan kan vara spännande för många.
Amygdala är två delar i hjärnan. Amygdala förstoras och hippocampus förminskas.
De antas ha En viktig del för den psykiska och fysiska delen med stress, som vi med ptsd måste leva med.
När den stressen kommer, går det inte längre vila sig frisk utan långsiktigt och profficionell hjälp.
Den frigör de där hormoner som kommer i rädsla eller ilska aggressivitet..
Barn kan också få ptsd.
De återupplever ofta trauman när de går till sängs, att utsätta barn eller ungdomar för trauman ökar risken att få det som vuxna.
Men barns ptsd liknar vuxnas.
Men de kan få separationsrädsla.
Främlingsrädsla, sömnsvårigheter, överdrivna rädslor, undvikande på olika sorters situationer, upptagande av symboler och ord från trauman och som sätts i samband med det de varit med om. De kan även leka trauman och ibland bli aggressiv eller irriterad, kissa ner sig osv.
För barn hjälper ofta BUP till.
För vuxna går det att gå till en vårdcentral för att få hjälp.
Eller pyskratrin.
KBT behandlingen fungerar med som behandling.
Ungefär 6 % i Sverige får ptsd någon gång i livet.
Minnet kan även försvinna under trauman, och påverkan på olika sätt.
När jag fick min diagnos var runt 2014, precis innan jul.
Jag började små läsa, gå i terapi för annat. Jag fick den när jag suttit timmar i ett rum och svarat på frågor och avancerat test. Några gånger om och om igen.
När jag sen började läsa lite, fick jag även lite mer kunskap om mig själv.
Och även att de finns " fler som jag " som jag fick förståelse för.
Det finns slutna och öppna grupper på fb.
Men jag började smått förstå.
Och lite läkande påbörjades.
Speciellt på mina värsta dagar.
I USA har de även hundar för behandlings hundar..
Jag började först mina reaktioner mer och mer.
Jag har däremot inte behandlas riktigt än. Kroppen är inte tillräckligt stabil.
Miljön sen kommer vara i en trygg miljö, där man får säga till om själv vad som är stopp att fråga och även prata om.
Så hur kan mina dagar se ut?
Den första tanken när dörrklockan ringer, vem kommer nu? Vem är det?
Kommer jag få följa med fast jag inte vill?
Är det nått obehagligt eller nån som är arg eller vidare.
Jag brukar ha svårt med alkohol, runt omkring mig. kommer det slåss, kommer barn bli ledsna, händer de, varför säger de så bara på fyllan när de sårar osv
Det är tänkt jag ska klara mig själv med. Alltså alltid.men vissa dagar.
Ta bara det med tvätt, för några gånger sen. Jo då fick jag en klump med ungdomar framför och bakom mig. Samtidigt ville jag gråta, kroppen reagerar, jag blir rädd när nån kommer bakom mig.
Jag handlar och nån i kön börjar kolla, reaktion är att fly.
En gång klarade jah de inte, nära på gråtande där ifrån.
Och skakade mot kassan går jag. För att ge kontanter. Men oftast har jag nån med mig.
Vissa dagar går bättre vissa går sämre.
När jag går ute, funderar jag på var nästa kränkning kommer och var nästa är risken för att bli slagen på.
Vart faran är nån stans.
Men värst av allt, att förlora en kompis, som man knappt känner, pga yrken runt omkring mig.
Polisen, jo bland de värsta, polis yrke.
Där brukar jag få min rädsla.
Så mycket jag egentligen kan tala om, men blir knäpp tyst.
Ilningar genom hjärnan och jag hoppar till i rädsla ibland.
Kanske där livet är utanför.
På avstånd går det. Men i närheten av mig.
Men sen har jag mina barndom minnen som dyker upp ofta och väl om de där trygga som dåtidens var. Den fader, som andra fader.
Och då börjar de bli lite bättre. Jag blev så lugn..
Men vissa, jag får sån stress i hela kroppen, och de känns i varje ven. De känns i hela kroppen i varje kroppslag. Så försöker jag gå fort med,
Nätter att gå hem är inte roligt
Gå på stan och vips trivs man hemma. Fik. Personer, källare, att förlora någon nära.
Svälteri fattigdom.
Och avskyr orden hoppas du blir bättre, eller du är sjuk. Osv
Ibland har jag mina dagar om jag ska gå iväg till min familj eller inte.
Jag kämpar med skakningar och de gör extremt ont i mage med ibland. Jag fastnar i tanke från förr och trauman blir trauman för kroppen igen som att de händer för kroppen två gånger värre.
Jag är rädd för våld, och raketer.. Behandling kommet inte igång än förens kropp lugnat sig..
